Hjälp
Det här är ett väldigt seriöst inlägg.
Jag har skrivit att jag är mörkrädd, right? Well, för ungefär tio-tjugo minuter sen hände det här:
Tidigare idag hade jag byggt en koja över min säng, garderob och tv, och vägrade ta ner den. Jag ville så gärna sova i den, så ah. Så för ett litetlitetlitet tag sen upptäckte jag att det börjat bli mörkt utanför kojan. Istället för att gå och tända taklampan freakade jag ur och satt som paralyserad och kunde knappt andas. Det blev mörkare och mörkare och till slut blev jag helt jävla hysterisk och låg och grät som jagvetinteensvad. Jag hade en ficklampa men vågade ändå inte resa på mig. Min dörr lät konstigt, som om den stod på glänt, och jag var helt övertygad om att det stod någon där, eller inne i mitt rum. Eller att det var något utanför fönstret som väntade på att jag skulle komma ut. Satt och messade med världens finaste människa som försökte övertyga mig om att det inte var något där och att jag skulle klara av att tända lampan, att allt var okej, men alltså man tror inte på sånt när man sitter och är helt jävla hysterisk. Det går inte att tänka. Till slut skruvade jag upp volymen på datorn (tacktacktacktack Of Mice & Men för att ni finns tacktacktack), tog min ficklampa och lyckades ta mig fram till taklampan. Tände den, drog ner rullgardinen och rev ner kojan. Har fortfarande inte vågat stänga dörren.
Det här känns varken normalt eller bra. Ja okej, alla är rädd för något, men den här reaktionen känns verkligen inte normal. Seriöst, såhär illa har jag aldrig varit, inte ens när jag sett något annat jag är rädd för. Aldrig. Det känns som om jag är sjuk i huvudet på något sätt och behöver hjälp, men fuck jag vet inte vad jag ska göra för jag är så jävla rädd. Jag vet att mamma har sagt att jag kan prata med henne om vad som helst, men alltså det är alltid något som kommer ivägen, och jag vill inte att någon annan ska höra. Särskilt inte mina syskon. Det enda jag kan komma på är i sånt fall att be mamma om hjälp på något annat sätt, att till exempel sätta mig hos någon kurator/terapeut och hoppas på det bästa. Grejen är den att jag vill inte. Jagvillintejagvillintejagvillinte.
Så, vad fan ska jag göra? Låter det här normalt? Brukar ni reagera såhär... kraftigt, eller vad man ska säga, på något? Vad tycker ni att jag ska göra? För jag kommer inte klara av att ha det såhär länge till. Det här är otroligt jobbigt och jag fixar det inte. Jag fixar inte att behöva ha ett till problem, en till sak att tänka på och oroa sig över, utöver allt annat jag redan går runt och tänker på och oroar mig över.
Jag kommer ångra det här blogginlägget, men fuck it. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller tro längre.
Kommentarer
Trackback
