Don't mind me, I'm just a son of a gun

Orkade inte blogga igår för att jag mådde verkligen inte bra. Först inte psykiskt och sen inte fysiskt heller. Så gav upp på att hitta på en endaste mening att skriva ned.

 

Först hade vi samhällskunskap. Eftersom all trafik i Stockholm tydligen ärr knas så var vi ca åtta personer närvarande, så läraren sa att vi skulle börja en halvtimme senare, utifallatt någon skulle dyka upp, så att vi kunde gå och hämta kaffe/te/äta frukost om vi ville. Gick och hämtade två koppar te och satt i klassrummet och skrattade åt 9Gag med Amanda innan jag vände min uppmärksamhet till tumblr. Det kändes lagom segt att läraren drog igång med nationalekonomi direkt efter lovet, när hjärnan är seg och jag dessutom faktiskt inte bryr mig så himla mycket.

 

Sen var det kommunikation och den lektionen var en katastrof. Vi skulle bestämma i vilken ordning vi skulle ha tal nu på fredag och måndag, så läraren lottade ut random nummer och så fick man se vad som hände. Hamnade på nummer tretton, vilket är typ i mitten av hela klassen, vilket betyder att jag inte vet om jag kommer att hålla tal på fredag eller måndag, vilket i princip är tortyr. Sen delade hon ut feedbacken från förra talet, och jag fick den. där. jävla. kommentaren. igen. Den här gången stod det "Skulle gärna kunna förkorta hennes egen del (engelska delen) då det lätt blev långtråkigt".

 

...excuse me, but who the fuck do you think you are?

 

Om jag inte lyssnade förra gången, tror du att jag ska lyssna den här gången? Tror du att det är så jävla kul att höra att jag ska korta ner en novell SOM JAG ÄLSKAR för att det kan bli långtråkigt???

 

Det här är läget: Jag kan inte korta ner den. Dessutom är den inte ens lång och med normal läshastighet är den avklarad efter ca tre minuter. Tre. Minuter. Är. Inte. Mycket. Att skriva att man önskar att jag skulle översätta den för att man ska förstå djupare - fine, that I can understand, but this is just being plain fucking rude. Dessutom är novellen inte ens tråkig, det vet jag, men eftersom all action händer efter det jag läste upp (vilket är början som är viktig) och man kommer djupare in i huvudkaraktärens tankar och så där så kanske jAG BORDE LÄSA UPP HELA JÄVLA SKITEN NÄSTA GÅNG KANSKE????? TYP ARTON SIDOR HOW DO U FEEL ABOUT THAT BITCH

 

Det värsta är att jag vet att jag inte borde ta åt mig. Det här är en åsikt av en sjutton/artonåring som är ohyfsad och uppenbarligen inte bra på engelska/har problem med min talhastighet, men det stör mig så inihelvete jävla mycket att all feedback är anonym för att jag vill veta vem jag ska vara arg på eller eventuellt säga till att man inte får skriva så om något som någon faktiskt bryr sig om, även om man inte tycker om det. Det stör mig också att läraren tillåter den som kommenterar att fortsätta vara rude liksom??? Det är tydligt att hur hen uttrycker sig inte är okej så varför utsätter hon mig för det när hon vET ATT JAG HAR SOCIAL FOBI JAG FÖRSTÅR INTEEEEE

 

Så jag har försökt komma på något annat att skriva inför just det här talet, men det går inte. Jag är inte bekväm med att skriva noveller på svenska + att eftersom det inte kommer bli något stort har jag inte motivationen till att komma på ett koncept som håller. Började att skriva på en kort paragraf om hur en av demonerna från Damnation försöker komma på vad mänsklig är, men ju fler bokstäver dyker upp på pappret desto mer känner jag all n.o.n.s.e.n.s jag försöker skriva för att slippa höra såna kommentarer igen. Nu mår jag så dåligt över det här att jag inte har motivationen till att göra något överhuvudtaget, varken andra läxor, städa, spela tv-spel, vara excited över att jag fyller år snart, framför allt har jag ingen motivation till att skriva.

 

Åkte till gymmet efter skolan to blow off some steam och ringde sedan Frej efter flera timmars stillasittande och rastlöshet och han försökte motivera och peppa mig, och det kom tillbaks lite. Tror att jag kanske har något att skriva om, om jag får motivationen att ORKA just nu. Just nu ser det dock mörkt ut, men som han sa - jag studsar alltid tillbaks. Förhoppningsvis transformeras den här ledsamheten till beslutsamhet att visa den jäveln att jag kan och jag är bäst.

 

Efter telefonsamtalet låg jag invirad i en liten fluffig burrito och såg på Legend of Korra innan jag tog med min supergosiga filt till soffan och såg på Stalker. Idag vaknade jag och min läpp gör ont för att jag har fått någon infektion i ett av mina hål så jag måste åka in till stan och be dem hjälpa mig att byta mina ringar till stavar. Det här hjälper inte min ekonomiska kris eftersom jag tydligen måste ge klassen 100:- för en studentskiva vi ska ha nästa år och tydligen hipp som happ blev skyldig mamma pengar. Jag är besviken för att detta betyder att jag inte vet om jag kan pierca mig när jag fyller år eller inte, vilket är något jag sett fram emot i flera månader nu. Vi får se, det löser sig säkert. I hope :c