Förlåt
Okej, jag vet inte om det här kommer vara så väldigt hjälpsamt, but I'll give it my best shot eftersom jag faktiskt gått igenom hela "WTF-AM-I-DOING-WITH-MY-LIFE-SOMEBODY-PLEASE-HELP"-fasen för inte så länge sen.
Det där med skolan var jag också väldigt... ångestfull inför, men jag rekommenderar att gå på lite öppna hus och sådär som skolorna brukar hålla. Då brukar man känna om man kan se sig själv i de lokalerna, och ofta får man även träffa några elever som går på skolan (man behöver inte prata med dem, för övrigt. Man kan bara stirra obehagligt på dem :3), och då får man se vad för typ av människor som söker dit, och.. ja. Och jag vågade inte fråga någonting heller, men det gjorde inte så mycket - jag hade med mig mamma som pratade lite, men de som är där gör faktiskt största delen av pratet själva. Det är ju trots allt DE som ska sälja in skolan till DIG, vilket är ett rätt stort övertag :3
Dessutom kan man ju alltid byta linje/skola om den man väljer i slutändan skulle vara värdelös - det är inte världens ände om man skulle råka välja fel (tre pers i min klass bytte till min linje när vi började tvåan, så det är i princip aldrig för sent).
Så länge du bara väljer nåt som du känner att du vill göra och en skola du tror du kommer trivas på, så kommer det ordna sig. Gymnasiet spöar högstadiet med hästlängder, I promise. Jag vill aldrig ta studenten, that's how much I love it.
Det finns betydligt fler människor som är som en själv eftersom man valt inriktning själv, och det är bara generellt en väldigt awesome upplevelse (och jag har inte fått alls lika mycket läxor som i högstadiet, och bara typ fyra prov på två år - och då går jag ändå på samhäll, som klassas som "plugglinjen").
Okay, sorry for rambling, men ja. Jag ville bara säga att jag gått igenom samma sak och haft en massa ångest och velat att nån bara skulle välja åt mig så jag slapp, men det löser sig alltid på nåt sätt.
I AM HAPPY TO HELP OM DU UNDRAR NÅT, för övrigt. Ask anything, and I'll try to answer it :3
