Don't mind me, I'm just a son of a gun

Vill förresten säga något om det tidigare inlägget:

 

Jag skrev det om hur jag mår för att jag orkar inte låtsas hela tiden. Ibland är jag okej, ibland är jag så ofuckingkay att jag inte vet vad jag ska göra. Jag försöker ju vara glad och positiv, för jag vill verkligen vara det. Men ja, jag vill inte att folk ska behandla mig annorlunda för att jag mår dåligt. Inte över nätet. Jag är ju fortfarande Frida, eller hur?

 

I alla fall. Tänkte berätta en sak som hände igår.

 

Ett tag nu har Petter gått och skrämt upp mig och sagt att han ska klä ut sig på halloween men aldrig sagt till vad. Så igår när jag kom hem från trick or treat väntade jag mig att han skulle hoppa fram nånstans och typ, jagvetinte, skrämma skiten ur mig. Han var inte på toaletten eller på sitt rum, och eftersom vi skulle äta middag så tänkte jag fan inte gå upp till mitt mörka rum för att se om han var där eller inte. Mamma sa att han var där, i alla fall. Hon fick mig att byta plats så att jag inte skulle sitta brevid henne (och därmed satt så att jag såg fönstret) och tonade ner ljuset. Satt och typ åt och så kollade jag upp mot fönstret och såg FUCKING SLENDERMAN STÅ DÄR UTE. Flippade ur totalt och satt och skrek, haha. Det visade sig att de planerat det hela medan jag var borta. Trots att jag själv tycker det var ganska elakt egentligen, med tanke på hur jävla cprädd jag är för Slenderman och mörker, men de ska ha cred för fint utförande.

 

TODAY I SHALL GET MY REVENGE. Först ska jag skriva klart one shoten till Paprika som aldrig blev klar igår, sen ska jag gå och hämta/leta efter kläderna. Wish me good luck! C: