Läser
Letar efter någon slags sjukdom med hallucinationer som symptom (ni får veta varför sen)(snälla bli inte som Paprika nu - det handlar inte om mig, ok?) och halkade in på det här med depression. Jag har aldrig riktigt greppat exakt vad det är, och det låter otroligt korkat men jag menar, det finns så mycket man ser efter. Liksom, jag vet att depression är basically att vara ledsen över något en oerhört lång tid och så, alltså att det inte går över lika lätt som när man är ledsen.
Hittade det här: "Depressiva episoder är perioder av depression som utmärks antingen av hopplöshetskänslor och tomhetskänslor eller markant håglöshet med minskat intresse för praktiskt taget allt på fritiden och på jobbet eller i studierna eller av båda dessa typer av uppgivenhet. Till dessa kommer i många fall symtom som viktminskning eller viktökning, sömnlöshet eller förlängd sömn, psykomotorisk agitation eller retardation, självanklagelser, koncentrationssvårigheter och självmordstankar.", and that kinda scared me. För det där är jag. Det där är jag varje dag. Jag vet däremot inte om jag gått upp eller ner i vikt den senaste tiden, men jag vet att jag börjat hoppa över måltider och att det börjat märkas på mig, alltså att jag bara är smalare på något sätt. (Men oroa er inte, jag äter. Det gör jag faktiskt.)
Nu är jag ännu mer rädd för samtalet med BUP. Smart jag är som alltid lyckas få mig att känna mig värre över saker och ting JAAAAAA ♥
Kommentarer
Postat av: Jen
Du behöver inte ora dig för BUP, de är faktiskt helt okej.
Du kanske hamnar med en tråkgubbe som jag gjorde, men det spelar inte så stor roll. Du behöver inte säga mer än du vill, och de kan hjälpa till rätt rejält. Jag fick medicin som gjorde allt mycket lättare, och så har jag intyg på att jag kan ta det lugnare i skolan om jag inte pallar med trycket. Allt det där gjorde att jag för första gången på tre år känner mig betydelsefull, att jag har ett syfte. Såvarinteräddfördetblirfaktisktbarabättre. Hur smörit det än låter.
Trackback
